http://magnusskoglunds.blogg.se

Jag är lite orolig.

Imorgon tänker jag och Postkods-Ola besöka min synnerligen goda (och håriga vän) Robert i Linköping.



När jag googlade på "Linköping" så dök bilden ovan upp.

Eftersom jag själv är 33, reumatiker och ibland vistas på Harry´s så är scenariot ovan ingen ovanlig syn för mig. Men jag måste erkänna att jag är lite orolig över kvinnan i blå baddräkt. Varför är hon så lik min gamla svensklärarinna Inger? Och varför simulerar hon en liten liten runk med sin Antabus-röda flytstav?

Undrar förresten om mannen som chillar längst bort i bild har Facebook? Han har åtta tjejer och en gigantisk bit engelsk konfekt mellan benen. Han verkar ha stenkoll på tillvaron. Jag vill bli hans vän.

Hörs vi igen på söndag kväll kompisar?

Titta på bilden.




Jag dansar.

Detta av två anledningar. Dels för att vakna till, dels för att jag klockan 18 kommer slänga mig fram och tillbaka på ett hårt gymnastikgolv och min rygg är inte direkt på topp just nu. Lite dans kanske mjukar upp den 33-åriga ryggen. Det var min tanke i alla fall.

Först bögdansade jag till Depeche Mode. Sedan kom R Kellys låt  "Ignition" låt på min Spotify. Då började jag torrjucka mot golvlampan Vreten från IKEA som står i hörnet. Sedan gick jag och kissade, precis som R Kelly gjorde en gång. R Kelly kissade visserligen på sin underåriga flickvän, jag kissade på toaletten. Det handlar om uppfostran och vett och etikett antar jag.

Det är en bra dag i dag. Jag känner mig utvilad och dagen har börjat positivt. När jag vaknade såg jag dessutom att jag hade fått en liknande incestlock i nacken som alla (förutom Peppe Eng) har på tv4-sporten. Jag känner mig het och handlingskraftig. Nu går jag till jobbet. Hej då!

Har ni dansat idag?

Jag börjar förstå hur de medelålders kvinnor som läser Amelia känner sig.

Idag har nämligen varit en sådan dag. Stress, förlossningsdepression, eufori, prestationsångest, spänningar i livmodern, dåligt samvete, känslor och hormonrubbningar, allt på samma dag. Mycket goda och positiva saker är på gång, några halvjobbiga och svåra beslut kvarstår att fatta. Ena stunden springer jag runt som en naken tonåring på en sommaräng, nästa stund vankar jag av och an i lägenheten i hopp om att inom kort tänka klart. Jag brukar vara en relativt stabil pojke, men idag hade det behövts en lithium-tablett för att kapa de värsta svängningarna.

Det var en hektisk förmiddag.



Sedan blev det kväll.

Jag beslöt mig för att varva ner genom att spela lite nätpoker tillsammans med pojkarna. Tre män stirrade in i varsin skärm. Det kalkylerades pottodds och pratades om att det kommit in nya fräsiga halterneck-linnen på H&M. Sedan åt vi rulltårta tillsammans. Detta anspråkslösa grabbhäng hjälpte något.

Nu kan jag nog sova igen.

Anna var den första som kommenterade när jag började blogga. Hon är grym och vi gjorde för några år sedan lite småjobb tillsammans för en tidning. Jag skrev trams och hon illustrerade.

Sedan svek hon mig en aning och började blogga på VeckoRevyn. För att visa att jag minsann klarar mig utan henne så gjorde jag nyss en egen illustration.

Den föreställer den före detta kulturministern Leif Pagrotsky på en höjdhoppstävling.

Vad säger du nu Anna?

Jag minns när jag träffade Stephan första gången.

Det var en basketträning på Frödingskolan i Karlstad. Jag var 26 år och hade ännu inte börjat sitta ner när jag urinerade. Stephan stod lite längre bort och stretchade sina hälsenor. Stephan var en 24-årig rågblond (dock knappast naturligt solblekt) kille från Mora. Han var endast knappa 190 cm men ändå atletisk nog för att klara av att spela center i Värmlands gärdsgårdsserie. Stephan var den enda som förstod vad jag sade i lokalen och vi blev vänner.

Nu har det gått sju år. I dag tränar vi inte basket längre. I dag går vi bara runt planlöst och kallar det för motion. Så här gick det till i kväll:


1. Stephan ringer och vill gå på kraftpromenad. Jag går med på ett villkor; "Har du ett plåster? Annars kan jag inte följa med på grund av mitt skoskav".

Jag ger mig fan på att Börje Salming någon gång ställde samma ultimatum under sin tid i Toronto Maple Leafs.






2. Stephan har ett plåster. Det visar sig att han har en hel låda plåster med Star Wars-plåster. Jag fick ett plåster med Luke Skywalker. Det tar jag som ett tecken på att han tycker jag är ganska tuff.

Jag sätter på plåstret samtidigt som Stephan slänger in tre maskiner tvätt. I det tysta förundras jag över färgerna han blandar. Grått blandas med azurblått, rött och svart. Hade man inte vetat bättre kunde man tro att man hamnat på en batikkurs hållen av gänget från I en annan del av Köping.





3. Promenaden tar fart. Första samtalsämnet är huruvida Håkan Milds youtube-klipp (ovan) var på riktigt eller inte. Jag känner mig manad att offra 9,90 kr för att få reda på sanningen. Ett sms skickas till 118 100. Som två barn på julafton går vi förväntansfullt och väntar på att det skall plinga till i mobilen.


4. Håkans konster var inte fejk. Han är alltså bättre än Ronaldinho. Ett glädjerus sprider sig i kroppen.


5. Vi hamnar på Lamberget. 40 minuters rask promenad har gjort att mina skinkor nu är så ömma att de känns som att de varit på ett besök på Blackebergs bastuklubb. När vi passerar Friskis & Svettis så inser jag att det nu återstår ungefär 20 minuters kraftansträngning innan jag är hemma.

Min kamrat visar inget tecken på trötthet. Jag överväger att fejka en skada och beställa taxi. Plötsligt minns jag en föreläsning som ägde rum när jag pluggade på Hvilans Folkhögskola lite utanför Lund. En man som överlevt koncentrationslägret i Birkenau berättade att han varenda kväll innan han somnade hade som mål att få tag i den mandel som blandades i gröten till frukosten. Det var hans mål och den motivation som gjorde att han överlevde den hemska upplevelsen. Jag inspirerades av denna föreläsning och tänkte "tar jag mig bara till Hagahallen så klarar jag mig hem".


6. Hemma på Kungsgatan. Trött, lycklig och ett litet steg närmare att kunna se sin egen penis när man knyter skorna.

Har ni motionerat idag kompisar?

Jag gick nyss genom Herrhagen.




Till min fasa såg jag att schackklubbens gamla källarlokal nu verkar ha försvunnit och ersatts med skylten "Taktil massage".

Jag fick en chock. Karlstads Schacksällskap brukade ju vara en oas för oss killar (sambos, pensionärer, jurister, skåningar) som aldrig fick knulla. Under den där timmen på tisdagar så slapp man frågor som "jaha, vad gjorde du i helgen då, låg du på hålet eller?". Jag var bara med vid tre-fyra tillfällen, men en sak är säker: Kvinnor diskuterades inte i det sällskapet. Aldrig. Det var förbjudet. Röda Korsets drop-in-syjunta har mer testosteron i luften i jämförelse. Alla var införstådda med att ingen hade någonting att säga i frågan och det respekterade samtliga medlemmar. Här tog man sig istället en kopp kaffe, spelade schack och diskuterade öppningsteorier.

Taktil massage kan aldrig ersätta ett riktigt bra parti schack. Dessa lokaler brukade innehålla lyckliga slut. Den traditionen kanske kommer leva vidare, men det blir ändå inte samma sak som förut.

Jag var nyss på Subway med Stephan.



Problemet med Subway är inte maten, den är fantastisk. Problemet är alla beslut man måste fatta. En trapetsartist på Circus Scott har mindre beslut att fatta än en kund på Subway. En Magnus i en cirkulationsplats har mindre panik än en Magnus på Subway. En fånge på Guantanamo blir mindre utfrågad än en kund på Subway.

Jag har handlat mat två gånger, dock aldrig själv. Jag brukar gå en halvmeter bakom och säga "jag tar samma". Pressen blir för stor annars.

Första frågan är alltid "15 cm eller 30 cm"?

Redan där brukar jag titta ner i marken och skrapa lite med foten mot golvet. Jag är från Hässleholm och har skostorlek 41. Vad fan tror de? En aning nedstämd fortsätter sedan utfrågningen, brödsort, pålägg, sallad, dryck, chips, dressing, betala kontant eller kort.

Idag vågade jag inte göra någon beställning. Jag gick hem och stekte en korv istället.

Klockan 18 står det bowling med Elaine på schemat.




Jag är lite orolig.

Det på grund av flera anledningar:

1. Jag är 194 cm lång. Det där jävla klotet skall släppas iväg nära golvytan. Ni hör ju själva, det är en omöjlig kombination. Mitt rörelsemönster när jag skall rulla iväg ett bowlingklot fungerar nog inte direkt som tändvätska för töserna. Som en raglande giraff vajar jag framåt, stannar till och genom en epileptisk pendelrörelse släppar jag iväg klotet på vinst och förlust. Det är en lose/lose-situation. Om jag lyckas få ner alla käglorna så klappar jag nämligen händerna som en liten skolflicka, eller som en stjärtsheriff på en Bette Midler-konsert.


2. I egenskap av man så brukar jag bli ansvarig för att skriva in våra namn på den där maskinen som räknar ut poängen. Kära läsare, låt oss vara brutalt ärliga. Jag vet inte hur man gör. Kan man inte bara kasta och räkna hur många käglor man får ner och skriva ner detta manuellt? Det var bättre förr.


3. Efter powerwa...hmm, TRÄNINGEN med Stephan i veckan så lider jag i skrivande stund av ett rejält skoskav. Ett par för stora clownskor på Sundsta idrottshus kommer inte göra susen tror jag.


Äsch, det går nog bra. Det går nämligen rykten om att även Elaine har en säregen stil på en bowlingbana. Må bästa kvinna vinna!

En man på ett väldigt annorlunda behandlingshem intervjuades angående sitt alkoholmissbruk. Det är förresten tveksamt om man kan kalla det för behandlinghem. Här lät man nämligen dem boende leva som de själva behagade. Ville man dricka så fick man dricka. Värdighet betonades mer än vård här.


Mannen som intervjuades var 62 år, hette Lennart och var alkoholist.

Hans ansikte vittnade om tufft liv. Hans missbruk styrde honom totalt och han följde bara med på äventyret. Lennart berättade att under sin vistelse i fängelse så drack han till och med fönsterputs. Han berättade detta utan att en enda gång ändra sitt ansiktsuttryck. Händerna skakade under hela intervjun och hans blick var lika osäker som hans framtida vara eller icke vara på denna jord. Han berättade att han började dricka när han var 17 år. Mannen i bild var resultatet av 45 års konstant drickande. Med ett undantag förresten. Han träffade en flicka under fyra månader och "när jag var med henne så ville jag vara nykter", berättade mannen.

Mycker mer än så fick man inte veta om honom.



Den röda tråden i kvällens dokumentär stavas skam. Spelmissbrukare och alkoholister trängdes i etern och berättade sina livshistorier.

Jag gör det, du gör det, nästan alla jag känner gör det. När vi, frivilligt och ofrivilligt, tvingas släppa folk in på livet så ursäktar vi oss gärna. Vi ursäktar oss för att det är lite stökigt. Vi oroas över att vår smak skall anses simpel i andras ögon. Plötsligt definierar vi oss inte längre genom oss själva utan enkom hur vi uppfattas utifrån. En vacker titel, statusprylar och att umgås i rätt kretsar blir för väldigt många personer viktigare än ett inre välmående och självkänsla.

När vi skäms för någonting så försöker vi dölja detta för omgivningen. Samtidigt är ju omgivningen nyckeln för att bryta sig ut från skambelagda beteenden. När vi vågar blotta strupen och öppna oss inför vår medmänniskor så får vi alltsom oftast ett positivt gensvar. Lennart vågade anförtro sig åt en annan person i fyra månader. Han lade sin hand i en annan persons dito.

Ändå så var det enda gången som han egentligen styrde kosan på egen hand i sitt liv.

Elaine är i Stockholm med jobbet.

När man är vuxen kan man inte säga "nej, jag vill hellre se vad Roger hittar på ikväll" när kollegorna vill gå ut och ta ett glas vin efter jobbet. Elaine förstår detta, trots att hon hellre hade velat titta på tv, och jag har därför erbjudit mig att liveblogga och berätta vad Bonde söker fru-Roger hittar på för bus ikväll.



Sändningen börjar kl 20:00. Jag är nervös nu.

Uppdateringar:

20:04 - Roger mjölkar en ko inför ögonen på Jeanette. Hans eminenta rörelsemönster när han drar i spenarna vittnar om att han levt utan kvinna ett bra tag.

20:07 - Roger tycker att Helen är "helt ok". Hans ögon berättar en annan historia. Helen är en dominant hönsmamma. De andra töserna tittar lite snett på henne.

20:27 - Roger och Agneta sitter på bryggan. Hon är glad över att få prata på tu man hand. Hon avslöjar att hon har Aspbergers syndrom. Roger vet inte riktigt vad det innebär men tycker inte att det spelar någon som helst roll. Ger även Agneta betyget "helt ok".

20:50 - Roger och töserna ska ut med båten. Rogers mamma Gunvor säger "jag börjar ju bli till åren så min Roger hade verkligen behövt en tjej". Jag vill inte skrämmas, men min mamma Gittan har sagt samma sak en gång tror jag.

20:54 - Vid en fika vid stranden tar Helen plötsligt av allt utom sin bikini och hoppar ner i vattnet. Om inte Newton hade sett det där äpplet på 1600-talet så hade Helens kojuvrar definitivt löst gåtan om tyngdlagen. De andra tjejerna börjar snacka skit om Helen framför kamerateamet. Taktiken fungerar dock, Roger ser ut som en ko på väg in till slakt på SCAN i Kävlinge. Visserligen en brunstig och lätt psykopatisk ko, men ändå.

Slut.

Det finns några saker som får oss män att gråta.

Att få se Farmen-Qristinas stjärtskåra på bästa sändningstid är en sådan sak. Att beskåda Mikael Nilsson på högerbacksplatsen i landslaget är en annan. Men sakerna ovan påverkar ju inte dem som är totalt ointresserade av svarta hål i universum och/eller fotboll.

Vi är alla olika men det finns en scen i filmhistorien som alla män har gråtit till. Den scenen utspelar sig i filmen Top Gun och handlar om när Tom Cruise´s kompis och kompanjon Goose dör. Alla vi som är gamla nog har fyllt tårkanalerna i efterspelet till denna tragik. De som säger någonting annat ljuger.

Jag tänkte nu göra ett test. Jag vill att ni tittar på filmen nedan. Under tiden ni tittar på filmen vill jag att ni upprepar fraserna "you can be my wingman anytime" och"you've got to let him go sir, you've got to let him go" samtidigt.

Förstått? Ok, nu testar vi.





Hur känns det?

Jag vill härmed be om ursäkt för mitt beteende i kassan på Hagahallen för några timmar sedan.




Att svara "de sitter fast på en kvist, resten får du räkna ut själv" när kassapersonalen frågar om det är "vanliga" tomater eller kvisttomater, det är inte vidare trevligt. Jag inser det nu. Förlåt från botten av mitt hjärta. Jag var trött och hungrig, gubbgrinigheten ligger nära ytan då. Det var inte meningen att ta ut det på dig. Men saken är den att jag är trött på att få den här jävla tomatfrågan. Det räcker nu, i snart två år har jag fått samma fråga av samma tant på Hagahallen.

Sedan jag flyttade till Karlstad så har jag för övrigt fått höra tre frågor om och om igen. Här nedan kommer mina svar en gång för alla och jag vill aldrig höra dem igen.

1. Är det vanliga eller kvisttomater?

Svar: Ingen aning. Kvist eller inte spelar ingen roll för mig. Det intresserar mig inte och jag vet inte någonting om skillnaden. Växer inte alla tomater på en kvist? Är de mörka, stora och hårda så gillar jag dem. Ungefär samma kriterier som de där damerna har som brukar resa till Gambia på vinterhalvåret alltså.



2. Är den inne eller?

Svar: Ja, och jag är dessutom strax färdig.



3. Kommer du från Skåne eller?

Svar: Det stämmer. Jag kommer ursprungligen från ett ställe som heter Hässleholm.



Kan vi lämna dessa frågor nu och gå vidare med våra liv?

Jag träffar en tjej.

En riktig tjej den här gången, inte någon som är gjord av gummi och stoltserar med en ständigt öppen mun. Nej, tjejen jag träffar nu har läppstift, en handväska och ett vuxet hem. Jag tycker hon är söt, men jag vågar inte säga det till henne. För att uttrycka mina känslor har jag därför skrivit en dikt till henne.

Den heter "Just i denna stund".

Kram.